Bloggstafett

Hur ser framtiden ut för medie- och musikbranscherna? Hur ser morgondagens mediesamhälle ut? Dessa inte helt enkla frågor ställdes vid en halvdagskonferens som hölls under Hultsfredsfestivalen. Vi som deltog i konferensen var dels personer från skiv- och medieindustri, dels personer som på andra sätt engagerar sig i dessa frågor (journalister, bloggare, akademiker).

Konferensen följs nu upp med en bloggstafett. Först ut – i måndags – var Johanna Ögren från Bokhora.se. Daniel Johansson, som forskar om musikindustrin, fortsatte igår. Idag är det min tur.

Det tema från konferensen som plockades upp av Johanna, och som Daniel vidareutvecklade, var det om den totala tillgängligheten av allt medierat material. Vad innebär det att på sin dator i en icke så avlägsen framtid ha tillgång till alla böcker som någonsin är skrivna, och all musik som någonsin är inspelad? Hur förändrar det vårt förhållningssätt till litteratur och musik? Vad händer med musik- och bokindustrin? Vad händer med böcker och cd-skivor?

Det här är fascinerande och gigantiska frågor. Spännande att tänka på. Och tekniken kommer utan tvekan möjliggöra uppkomsten av detta tillgänglighetsparadigm, som Daniel kallade det.

Men detta paradigm kommer inte att uppstå bara för att det är tekniskt möjligt. Tekniken samspelar med en mängd andra faktorer: ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och – inte minst – juridiska. Och det finns olika intressen. Hur troligt är det att ”allt” kommer att vara tillgängligt? I boken The Public Domain påminner juridikprofessorn James Boyle oss om att knappt fem procent av alla böcker någonsin publicerade idag är kommersiellt tillgängliga; detta till stor del på grund av copyrightbestämmelser. Det kontroversiella Google Books Library-projektet, ett samarbete med många stora universitetsbibliotek, är ett försök att göra fler böcker tillgängliga. Men som Boyle skriver, ur ett amerikanskt perspektiv och med en blick 50 år tillbaka i tiden, ser man att varje gång upphovsrättslagar har förändrats, så är det inte tillgängligheten som stått i centrum, snarare begränsningen, och det genom ytterligare utvidgningar av intellectual property-rättigheterna – utan några som helst empiriska belägg för att dessa utvidgningar gynnar det kulturella klimatet eller stimulerar innovationsglädjen.

Det är också viktigt att se på den roll ny teknologi har fått i detta spel. Digital teknologi, vilken innebär att användning av ett digitalt material automatiskt leder till ett kopierande, har inneburit en möjlighet att juridiskt kontrollera och begränsa även amatörers musiklyssnande, filmtittande, mm. En möjlighet till kontroll, inte en nödvändighet. Men en möjlighet som har utnyttjats maximalt.

Vi är mitt uppe i en kamp om offentligheten. Vad ska finnas tillgängligt? Under vilka premisser? Jag ifrågasätter inte en upphovsrättslagstiftning. Men Boyles poäng, och jag instämmer, är att målsättningen med en sådan lagstiftning måste vara att uppmuntra kreativt skapande hos alla. Det innebär att människor ska kunna ta del av, och bygga på, vad andra människor har skapat tidigare. Det innebär inte att allt material alltid ska vara tillgängligt för alla. För att kunna hålla igång en professionell verksamhet kommer det att finnas tillfällen då begränsningar i tillgänglighet måste tillåtas. Men dessa är undantagsfall, problemet idag är att utvecklingen går åt fel håll; den kreativitet som idag uppmuntras är enbart den som finns hos jurister som arbetar framgångsrikt med att begränsa offentligheten.

Hur kan vi vända utvecklingen? Och hur kan vi nå fram till vilka begränsningar i tillgänglighet som är absolut nödvändiga? Det är för mig kärnfrågor för en livaktig offentlighet och för ett framtida mediesamhälle.

Frågar jag lämnar över till journalisten och bloggaren Sofia Mirjamsdotter, som ska föra stafettpinnen i mål.